Эдит Сёдергран. Я

Ганс Сакс
Jag ;r fr;mmande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar in med ringlande str;lar
och luften flyter mellan mina h;nder.
Man sade mig att jag ;r f;dd i f;ngenskap –
h;r ;r intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit p; bottnen?
Var jag en frukt, som var f;r tung f;r sin gren?
H;r ligger jag p; lur vid det susande tr;dets fot,
hur skall jag komma upp f;r de hala stammarna?
D;ruppe m;tas de raglande kronorna,
d;r vill jag sitta och speja ut
efter r;ken ur mitt hemlands skorstenar ...

Я чужая на этой земле,
Будто лежу глубоко под толщей довлеющего океана,
Лучами звенящими солнце нет-нет да проглянет
И воздух течёт меж моих ладоней
Мне говорили что я рождена в плену -
Нет ни лица, что мне бы были знакомы

Была ли я камнем, что брошен сюда на дно?
Плодом я была ль для ветви слишком тяжёлым?
Лежала ль я здесь в забытьи у древа шипящих корней,
Как же я поднимусь по скользким стволам?
Там встретятся шумные кроны,
Там сесть я хочу, чтоб наблюдать
За дымом труб печных моей родной земли...