Гуннар Экелёф. Contra Prudentium

Ганс Сакс
Nu klingar de klangande ljuden
Ur djupen, ur avgrundsgloden:
Till doden i lidandet bjuden.
;r guden i maenniskan av n;den.

Vad glommer den heliga skriften?
Vad ar det som runorna gommer
De doda som vilar i griften,
De sover inte, de drommer!

De tecken som a°ngesten prantat
I hjaertat som svider och ommar
Skall tydas av odet som vaentar
I outpla°nliga drommar

Och blind for det eviga ljuset
Och domd till det eviga livet
Skall sjaelen fortvina i gruset
Daer maskarna fortplantar livet.

Nar laender och hav blivit kalla.
Och slumpen sin leksak forsummar
Skall dodsdrommen levas av alla,
Forsload, forfulad, fordummad!

Вот звякнет сигнал оглушающий
Из глубин сияющей бездны:
К страстям и смертям приглашающий.
Бог, в жизни людей неизбежный.

Что забудет Писание Священное?
Что же это руны скрывают -
Смерть - в могиле отдохновение;
И не спят они, а мечтают!

Знаки словно тоской напечатаны
В сердце словно укусы и язвы
Словно тьмою судьба предсказана
В снах рельефных, неведомых, грязных.

И слепые к вечному свету
Осуждены к жизни вечной.
Душа увянет под гнётом
Тех масок, что жизнь расцветят.

Станут хладными море и суша.
Позабудет игрушку фортуна
И мёртвые встанут по ваши души
Удивленные, гнилые, беззубые!